Ann Jäderlund lång Ulla Montan

Ann Jäderlund

Ann Jäderlund, född 1955 och bosatt i Stockholm, är framför allt lyriker men har också skrivit dramatik. Ända sedan sin debut med Vimpelstaden 1985 har hon konsekvent följt en egen linje: hon låter inte bara orden ha de innebörder de har i vardagsspråket, genom att låta språket sjunga avvinner hon orden nya och hemlighetsfulla betydelser. Rytmen är viktig i hennes dikter och hon dröjer gärna vid vissa ord som vartefter får starka laddningar. En introduktion till hennes författarskap finns i Åsa Beckmans Jag själv ett hus av ljus. 10 kvinnliga poeter från 2002. I diktsamlingen Blomman och människobenet, närmar hon sig prosan – hon prövar att använda sig av prosan på poesins villkor.

Av Ann Jäderlund har utgivits:

Vimpelstaden (1985), dikter
Ivans bok (1987), barnbok
Som en gång varit äng (1988), dikter
Snart går jag i sommaren ut (1990), dikter
Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet (1992), dikter
Himlen är förgylld av solens sista strålar (1992), dikter
mörker mörka mörkt kristaller (1994), dikter
Kalender röd Levande av is (2000), dikter
Iris bok (Alfabeta, 2002), dikter/bilderbok
Blomman och människobenet (2003), dikter
I en cylinder i vattnet av vattengråt (2006), dikter
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009), dikter

Djupa kärleken ingen (2016) dikter

Alla dikter av Ann Jäderlund

Om inspelningen

”Is blå” från Blomman och människobenet av Ann jäderlund.

djupa/kärlek/ingen

djupa kärlek ingen

Ann Jäderlunds d j u p a  k ä r l e k  i n g e n är en pågående poetisk undersökning som inleddes för mer än tjugo år sedan. Det är en öppen, rörlig, smärtsam och vacker betraktelse över utsatthet, inre kärlek, brist och ensamhet. Snarare än att försöka fixera materialet görs porösa nedslag i olika människosituationer. Här finns ett mörker som reser sig. Och ett ljus, ensamvitt som själen.

Inlästa dikter

Om inspelningen

”En tunn svart linje som” från djupa/ kärlek/ ingn av Ann Jäderlund. Släppt: 160406. Spår 5. Genre: Poesi.

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är en stor diktsamling, till omfånget Ann Jäderlunds största men också hennes rikaste hitintills.
Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Jäderlund borrar i världens fruktansvärda, sköna, obegripliga, genomträngande materialitet och närvaro. En värld som sjuder och förintas och omvandlas, som vi är ofrånkomligt delaktiga i och samtidigt alldeles ensamma i, och där gränserna mellan jag och värld ideligen löses upp och återskapas.
Kanske handlar den här diktsamlingen ännu mer om döden än tidigare, och om ”Allt vad en levande människa är”. Genomskinliga människohinna. Varför ska ögonen finnas? Dikterna ställer sådana frågor, som kastar läsaren in i det naket skyddslösa. Varför är vi inte i Paradiset?
Bilder ur hennes tidigare verk följer med – som blomman, handsken, skogen, strålar – samtidigt som hon fortsätter att bredda sitt skrivsätt. Hennes från början starkt rytmiska och metriska form får här sällskap av prosaliknande texter, och av dikter med historisk bakgrund. Hon arbetar också ännu mer med dikternas grafiska form; med kursiver och spärrningar som skapar en genomsläpplighet mellan orden, bokstäverna och papperets vithet.

Om ljuset var det som såg tillbaka
på mig? Om när jag såg ut.
Och det trängde sig upp
inom mig.
Flera olika världar? Om allt
det som var inom mig. Kunde
smälta eller lösas upp? 

Inlästa dikter

Om inspelningen

”Urskog med en rad figurer” från Vad hjälper det en ­människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund.

Blomman och mäniskobenet

Blomman och människobenet

Var är blomman och benet?
Där solen står som starkast och högst? Där kärleken är lika
hög och klar? Som vattnet i floden dansar kring benet?
Var är hans eller hennes? Det vita avskavda benet?
Många gånger vänder jag om. Och ser mot den mörka sanden.
Var är vännens hus? Och var är den
enkla handen?

Ända sedan sin debut i mitten på 80-talet har Ann Jäderlund konsekvent följt en egen linje: hon låter inte orden bara ha de innebörder de har i vardagsspråket, genom att låta språket sjunga avvinner hon dem också nya och hemlighetsfulla betydelser. Rytmen i hennes dikter är viktig, musikaliteten, och hon dröjer vid vissa ord och ger dem starka laddningar – som t ex ”blomman” och ”benet” i citatet ovan.
I den våg av kvinnlig poesi som vi upplevt det senaste decenniet är hon den centrala gestalten, och hennes dikter har funnits mitt i den diskussion om poesin som pågått. En fin introduktion till hennes författarskap finns i Åsa Beckmans nyligen utkomna Jag själv ett hus av ljus. 10 kvinnliga poeter.
I sin nya diktsamling närmar hon sig prosan – hon prövar att använda sig av prosan på lyrikens villkor. De täta och konkreta texterna är på en gång innerliga och öppna.

Inlästa dikter

Om inspelningen

”Is blå” från Blomman och människobenet av Ann jäderlund.