Jenny Tunedal
Jenny Tunedal, född i Malmö 1973, bor nu i Björkvik, Södermanland. 2001 debuterade hon i Wahlström & Widstrands debutantologi och 2003 kom diktsamlingen Hejdade, hejdade sken. I sin andra diktsamling, Kapitel ett (2008), använder hon både diktens, romanens, brevets, dagbokens och sakprosans former för att skapa sin poesi. 2006 utkom Sonja Åkesson: Vara vit mans slav och helt andra dikter i urval av Jenny Tunedal (Norstedts) och 2009 Du ska också ha det bra (Eolit).
Jenny Tunedal var under flera år litteraturredaktör på Aftonbladet och är nu bland annat verksam som kritiker och handledare vid Litterär gestaltning i Göteborg.
2012 tilldelades Jenny Tunedal Gerard Bonniers lyrikpris för diktsamlingen Mitt krig, sviter.
Foto/Copyright: Sara Mac Key
- Prenumerera på författarens podcast
- Gör författaren till favorit
- Köp författarens böcker på adlibris.com
- Tillbaka
Mitt krig, sviter
Inlästa dikter
-
1. Det är fred
-
2. Skydda för att förhindra överleva
-
3. Det hänger svarta grenar utan löv i träden
-
4. Ordet krig är bara avstånd
-
5. Himlen ger intryck av att inte längre befinna sig över utan under
-
6. Skydda_trygga_förbinda
-
7. Skadanden_käranden_den kära
-
8. Pioner förstörs på en enda dag
I sin nya diktsamling fortsätter Jenny Tunedal på den inslagna vägen från Kapitel ett (2008). Mitt krig, sviter kretsar kring de krig som rasar under freden och den sorg som föregår döden; en både ensam och delad sorg som fortplantas i rädslan för att glömma eller glömmas. Dikterna rör sig i den våldsamma närheten mellan mor och barn och i de oändliga avstånden mellan människor som inte är släkt med varandra. De talar om att föda och att döda, om att äga och att älska. De talar om gränser och gränslöshet. Vad ska vi göra när döendet och dödandet inte går över, när det inte finns någon bot? Kan vi älska det som vi har älskat? Fortsätta älska utan att hoppas. Dikterna både urskiljer och ifrågasätter ett underbart, förskräckligt liv med päronträden, vardagen, slagfälten, sjukdomen, husdjuren, förlusten – skulden, glömskan och minnets avgrund.
Detta är en ställd diagnos, ett försök att upprätta ett narrativ kring den bräcklighet och grymhet som människan rymmer. De brott vi begår mot varandra och andra, den tröst vi söker och behöver. Skildringarna är ömsom hårda och skoningslösa, ömsom hudlöst intima, en modig, personlig och självklar poesi.