Jila Mossaed
Jila Mossaed debuterade på svenska med diktsamlingen Månen och den eviga kon (1997). Sedan dess har hon givit ut ett flertal diktsamlingar, senast Vad jag saknades här (2018). På persiska har hon publicerat ett flertal diktsamlingar och två romaner. Hon är ett känt namn bland de många exiliranier som är spridda runt om i världen. Jila Mossaed skriver sin poesi under exilens stjärna. Hon förenar det persiska med det svenska i en smärtans degel, vilket ger en klar och samtidigt ornamental diktning.
Mossaed har belönats med Klas de Vylders författarstipendium och ABF:s Litteraturpris. 2014 vann hon priset som Årets västsvenska författare med motiveringen: för ett författarskap som med allt större precision fortsätter att formulera exilens särskilda utsagoposition. 2015 fick hon Aftonbladets litteraturpris. 2016 tilldelades hon Frödingpriset, 2017 Kallebergerstipendiet från Svenska Akademien och 2018 Fridegårdpriset.
Foto: Eva Bergström
Alla dikter av Jila Mossaed
Ett ljud som bara jag kan
I Jila Mossaeds diktsamling Ett ljud som bara jag kan sker en implosion. Diktjaget trängs av förlusternas tid, men det sår som smärtsamt läker öppnar språket. Vi möter poeten i en skapande process som löper från förflutet till framtid. I ett syresatt nu omfamnar orden världen på nytt.
Inlästa dikter
Jag föder rådjuret
”Förhör mig!” kräver diktjaget – ”Berätta” manar en stillsammare författarröst. Exilens platslöshet ställer krav på poetens minnen, att de skall vara både sanna och skapande. Jila Mosseds dikter i Jag föder rådjuret är uppfordrande poetiskt likväl som politiskt, de är självrannsakande och samtidigt trotsigt kreativa.
Inlästa dikter
Vad jag saknades här
Med sina skarpa iakttagelser och sitt ömsinta tilltal är Jila Mossaed en unik röst, en frisk vind som vitaliserar det poetiska landskapet. I den nya diktsamlingen omsluter ömheten tingen och världen, minnet och språket. Här ryms också klagan, dödsmedvetande och en varning för falska profeter.
Slutna mörka ramar
Kan man andas i sin skugga?
Ljuset
ljuder i mig om nätterna
Hemliga kroppar
strävar efter sina namn
Dystra djur
vill inte lämna sina bon
Apatiska stjärnor
blinkar inte mot mitt fönster
Jag vaknar
klädd i min grönaste hud