Katarina Frostenson
Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet och översatt skönlitteratur från franska, bl a Henri Michaux, Marguerite Duras och Georges Bataille. 1978 debuterade hon som författare med diktsamlingen I mellan.
Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.
Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till ”det som var innan”, må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.
Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. Katarina Frostenson har även gjort sig ett namn som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P , Judiska Teatern har iscensatt Kristallvägen och Teater Galeasen har spelat pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.
Frostenson senaste utgivningar är Tal och Regn (2008), Flodtid (2011), Tre vägar (2013) och Sånger och formler (2015).
Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset.
1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.
Alla dikter av Katarina Frostenson
Sånger och formler
I Katarina Frostensons nya diktsamling samsas sorgens formler och ljusets sång. Dikten färdas mot städer och utmarker, den utforskar platser och ting. Språket gör halt och lyssnar till tillvaron, hejdar sig i nakna rader.
”I en tid när allt drog tungt tillbaka, gav mig poesin tiden fram. Jag kunde ge mig ut. Där fanns rum, vägar, linjer som bågnade. Där fanns rörelse. Att följa sopfloden och bråtesvägen, det som strandar vid ängar och omvandlas till okända ting. Att med ögonen hemskt, klart och lyckligt utforska vägkantens fynd. Att glömma sig själv, det är lösningen. Att stå inför ordet ’lånehunger’ och en dag se hela vidden i ’grönsiska’, att börja sin resa där. Till de sibiriska vidderna, till en rot i Minsk. Till Tomi igen och igen, orden om tomheten och allt de föder. I Tsvetajevas våld. Eller in mot din sorg. Det gick att försvinna ut, poesi.”
Inlästa dikter
Flodtid
Efter Karkas (2004) och Tal och Regn (2008) kommer Flodtid, en bok som bygger ut ord och bilder i Katarina Frostensons poetiska universum. Den ingår i en helhet och är samtidigt sin egen värld med ett rakt och flödande, både direkt och komplext tonfall.
Språket är här på stor vandring. Det är en bred samling dikter där orden strömmar fram för att plötsligt stå helt stilla och betrakta världen. Språket undersöker, ringar in, rasar, bönfaller och besjunger.
Floden för bort, den står för både bortgång och förnyelse. Det går en mörk ström av oro och förlust genom några texter, som i den långa dikten ”Jag ligger i mörker”. I centrum av många dikter finns vattnet – floder och kanaler som förbinder länder och människor, det livsnödvändiga, förgiftade vattnet: ”… det borde vara förbjudet/ är orden som kommer att döda en flod”.
I de långa dikterna speglas tillstånd i jaget och världen, oroshärdar och gränstillstånd. Orden roterar och spelar mot varandra. Dikterna har ofta en dramatisk nerv och ett sceniskt utspel, språket rör sig snabbt mellan högt och lågt, mellan det vardagliga och det lyriska. De kan vara tuffa självuppgörelser och ömma tilltal, både samtal och ensamt tal.
Man är aldrig långt från ordets rot, från hur språkets stavelser känns och verkar. Hos Frostenson får vi känna hur våldsamt språket kan vara, men här finns en stark tro på ordets läkande förmåga och på språkets motståndskraft.
Att skriva är en starkt kännbar handling, ett samtal författaren för med sig själv och med de levande och de döda – ett räddningsarbete där litteraturens rader ofta kommer till undsättning.